"En finanskris är ingen kris. Det är en ekonomiskt synvilla. En darrande hägring i öknen."
När jag pratar om ett alternativt samhälle med folk i min omgivning är det speciellt en sak som jag tycker är viktig att framhålla.
Dagens konsumtionssamhälle är uppbyggt av konsumtion. För att konsumera behövs pengar. Cash!
För att få dessa pengar så måste du arbeta eller tjäna in dem.
När samhället sedan slås av en plötslig finanskris finns det inte längre jobb till alla.
En genomborrande tanke får mig dock att förstå. En finanskris är ingen kris. Det är en ekonomiskt synvilla. En darrande hägring i öknen.
Krisen är skapad av företag för företag. Man kan på ett enkelt och smidigt sätt avskeda folk och trimma ekonomin, på ett sätt som framstår som helt oskyldigt.
Ett gyllene tillfälle att skaffa sig en liten ekonomisk buffert.
Man behöver inte vara ett geni för att räkna den kalkylen. Rika blir rikare under finanskrisen (länk nedan) Denna måste väl ses som ett utmärkt exempel på var våra pengar går i finanskrisen.
http://www.aftonbladet.se/ekonomi/article7020556.ab
Att det inte finns jobb till alla som vill jobba är ett utmärkt exempel på att dagens konsumtionssamhälle inte fungerar.
I en alternativ värld finns det jobb till alla. Bland annat kan man korta ner arbetstiden vilket gör att vi får mer fritid, inga arbetslösa och folk orkar jobba längre tid. Ett alternativt samhälle är pengarlöst. Man klarar då dessa ändringar utan att någon slås ner av den pengatävlande konkurrensen.
Källor: UNICEF
Inlägg
När du talar om ett system utan pengar låter det som om du tänker dig antingen ett samhälle utan marknad, eller ett med marknad men där pengarna har ersatts med någon annan typ av värdebärare.
SvaraRaderaDet låter extremt märkligt. Välfungerande samhälle utan marknad? Välfungerande marknad utan pengar? Jag vet inte om jag kanske har missuppfattat, men om du menar något sådant är det inte förvånande att dina läsare blir, um, skeptiska kallade du det. Det är nog en underdrift isåfall...
Fast om du har uppfunnit en bättre värdebärare än pengar kanske din uppfinning är en sorts pengar i en marknad, även om dina pengar och din marknad kanske fungerar helt annorlunda än nu kända typer av pengar och marknad.
Eftersom du inte berättar hur din idé för en ny ordning ser ut tänker jag brodera vidare själv, och prata om varför marknad och handel är bra.
Som jag ser det känner mänskligheten till två grundläggande sätt att organisera samhällets riktigt stora och komplicerade verksamheter. Den ena lösningen är marknad, den andra är byråkrati. Alla varianter för landsomfattande strukturering av verksamhet som jag kan komma på är i någon mening varianter och kombinationer av dessa två.
Marknad och byråkrati har olika för- och nackdelar. De passar därför till olika saker. Att byta marknad mot byråkrati och tvärtom är bara möjligt på vissa områden.
Båda har en mängd brister. Båda måste hållas i schack hela tiden för att inte urarta.
Att ta bort marknaden utan att ersätta den med något lika bra eller bättre går inte. Folk skapar genast marknad spontant. Finns det inga pengar blir det byteshandel, jag som kan programmera byter med dig som kan fotografera. Men byteshandel är opraktiskt om du vill ha en hemsida medan jag inte behöver din fotografering. Om det inte finns officiella pengar uppstår därför snart ett system med inofficiella pengar. Man betalar helt enkelt med något som har någorlunda beständigt värde och är någorlunda lätt att bära med sig.
Eller så deponerar man något hos bysmeden, och får kvitton, och folk börjar använda bysmedens kvitton som pengar...
Ett annat skäl till att man svårligen kan ta bort marknaden är att det behövs system för att begränsa tillgången till resurser som annars överutnyttjas. Alltså allmänningens dilemma. Ett av nutidens allvarligaste exempel på allmänningens dilemma är miljöförstöringen. Där skulle marknadsmekanismer fungera väldigt snabbt och effektivt, om bara beslutsfattarna fick ändan ur vagnen och la på kostnader motsvarande de samhällskostnader som drabbar oss och framtida generationer.
En av marknadens viktigaste effekter är att sådant som gagnar individen även gagnar samhället. Det här fungerar inte alls perfekt, långt därifrån, men totalt sett finns ändå en kraftig sådan effekt.
Om du vill ta bort marknaden krävs alltså att du kan ersätta den med något rejält bra. Ersättningen måste också vara ett väldigt omfattande system. Marknaden har väldigt många invecklade samhällsfunktioner.
Du har talat om konsumtionssamhällets girighet. Det påminner om hur socialister pratar om marknadsekonomins girighet, medan de tar för givet att ett socialistiskt system inte är girigt. Problemet med det resonemanget är att det inte alls är marknadsekonomin som är girig. Det är människorna. Människorna ser om sitt hus, i varierande grad, och hos somliga urartar detta till girighet. Att man inför socialism betyder inte att dessa människor ändrar karaktär. Deras habegär minskar inte.
Om man kunde få alla människor att osjälviskt sätta samhällets bästa före sitt eget skulle det inte spela lika stor roll om en verksamhet utfördes i marknad eller byråkrati. Om alla människor blev osjälviska och självuppoffrande skulle vi nämligen få en mycket dramatisk minskning hos både marknadens och byråkratins tendens att urarta.
Forts i nästa kommentar, för din blogg accepterar inte
kommentarer längre än 4096 tecken.
Forts
SvaraRaderaDet finns ett viktigt problem som väldigt många verkar förbise.
En liten men viktig andel av befolkningen är giriga psykopater, alltså människor som i extrem grad sätter sin egen vinning i första rummet, och är helt likgiltiga för hur andra drabbas. Många av dessa psykopater är ambitiösa, skickliga och charmiga, och har stor förmåga att manipulera och dupera. Många söker sig till chefsjobb.
När en sådan chef arbetar i ett vinstdrivande företag kan två saker hända. I det ena fallet har företaget en intern kultur som styr upp sådana chefer, och motiverar eller tvingar dem att hålla sig inom sådana ramar att de inte knäcker medarbetarna eller skrämmer iväg kunderna, och inte heller på andra sätt förstör för företaget. Med rätt styrning och sociala kontroll kan psykopaterna arbeta konstruktivt för företaget. Det fungerar ofta bra, eftersom psykopaterna oftast är mycket ambitiösa och angelägna att befordras till högre chefsställning. De disciplinerar sig till att agera sympatiskt, inte för medmänniskans skull utan för att de vill förverkliga sina ambitioner.
I det andra fallet saknar företaget en sådan uppstyrande kultur. Om psykopaten då inte har en egen förmåga att själv sätta vettiga ramar knäcker han/hon sina medarbetare, och skrämmer kanske också iväg kunderna. Företaget bryts ner av psykopatens härjningar. Det allt mer demoraliserade och nedbrutna företaget får allt svårare att konkurrera med företag som hanterar sådana chefer bättre. Företaget går därför omkull. Kunder och personal hamnar hos andra företag. Psykopaten förlorar sin maktställning och måste börja om på ny kula.
Detta fungerar tyvärr inte alls perfekt. Många företag ställer till stor skada i det omgivande samhället. Men i den stora majoriteten av företag fungerar det. Alltså begränsar den här mekanismen i hög grad psykopaternas skadeverkan på samhället. Ofta vänds deras egoism till något konstruktivt.
När samma sorts psykopat blir chef i en byråkrati finns det inga konkurrerande företag. Om ingen sätter vettiga ramar, varken organisationen eller psykopaten själv, mår medarbetarna allt sämre. Organisationen blir då allt mer ineffektiv. Med en psykopat vid rodret är det också troligt att organisationen blir korrumperad, om det omgivande samhället ger utrymme för korruption. Men trots att organisationen fungerar allt sämre slås den inte ut av några konkurrenter. Det finns ju inga. Psykopaten kan fortsätta med sin destruktiva verksamhet.
En av marknadens egenheter är alltså att den får majoriteten av samhällets giriga psykopater att fungera åtminstone någorlunda konstruktivt, istället för rent destruktivt.
Det är tursamt att lönerna generellt sett är högre i den privata sektorn än i den offentliga. Det bidrar till att locka de penninghungriga psykopaterna till den sektor som är bäst på att neutralisera deras destruktivitet och vända deras egoism till något konstruktivt.
Alla utopiska system som inte styr upp psykopaterna är farliga. Det spelar ingen roll hur vackert systemet är i övrigt. Visserligen är psykopaterna bara en liten minoritet i samhället, men de måste verkligen hållas på mattan, annars blir de farliga. Om hela systemet låter dem härja fritt blir de väldigt destruktiva.
Ett exempel på ett utopiskt system som är mycket sårbart för detta är kommunismen. Kommunismen har i grunden massor av underbart vackra ideal för allas bästa. Men systemet som ska förverkliga alla dessa ideal är en gigantisk landsomfattande kollektivistisk jättebyråkrati. Även om det fanns ett sätt att göra en sådan byråkratkoloss effektiv skulle den brytas ner allteftersom. Byråkratins inneboende sårbarhet för psykopater gör att systemet steg för steg urartar till allt värre ineffektivitet och korruption. Hela tiden ökar andelen förtryckande och förtryckta tjänstemän.
Både marknad och byråkrati har stora brister. Det vore väldigt bra om vi kunde förbättra dem rejält, kanske rentav hitta alternativ. Men att hitta välfungerande lösningar som hanterar alla invecklade aspekter är inte lätt.
Åh så mycket bra tankar och punkter!
SvaraRaderaFörst och främst. Du har helt rätt i att mitt samhälle inte består av pengar. Man kan säga att pengar skulle vara överflödigt i en sådan samhällsstruktur och därför tas bort.
Du har helt rätt i att tycka det är märkligt. Jag har ju faktiskt inte förklarat hur eN alternativ värld skulle kunna se ut.
Jag håller nu på med att fixa en lista med massa punkter som kortfattat beskriver hur den nya samhället skulle kunna fungera. Detta är en förkortning på ett nära 800 sidor lång avhandling som jag håller på och skrivet på fritiden.
Kortfattat kan man säga att det handlar till stor del om en förändring av våra värderingar och ett gemensamt uppsatt mål för den männskliga utvecklingen. Något som tyvärr saknas idag (och detta är verkligen sant!?) Det finns idag inte ett gemensamt uppsatt mål för människan hur vi ska utveckla framtiden. Alla kör sina egna race och hoppas på det bästa. Man har tur om någon ser längre än sin egen näsa.
Jäkligt intressant det du sa om att det inte spelar någon roll om det är marknad eller byråkrati, så länge som vi inte är själviska. Det som man eventuellt skulle kunna prata om är hur de olika systemen provocerar folk att vara själviska eller inte.
Jag håller med om varenda ord du sa gällande pengargiriga chefer på företag som flyttar runt. Det som jag tror att du glömde nämna var alla de anställda som avundsjukt ser upp till dessa chefer och som dagligen jagar befodran för att komma i dennes skor.
Det är många gånger den utvecklingen som driver företagen framåt.
Kommunismen som du nämnde har ju en väldigt fin grundtanke. Det man ska tänka på är att så länge systemen är ekonomiska och byggs upp kring vinstintressen så kommer folk att försöka att ta vinning av det hela. Då spelar det ingen roll om det är kommunism eller kapitalism.
>>Det är tursamt att lönerna generellt sett är högre i den privata sektorn än i den offentliga. Det bidrar till att locka de penninghungriga psykopaterna till den sektor som är bäst på att neutralisera deras destruktivitet och vända deras egoism till något konstruktivt.""
Väldigt intressant punkt. Den tål att funderas på. Jag har faktiskt inte tänkt den på det sättet innan.
Det som är det märkliga är hur denna väldigt lilla del av personer kan ha sådan makt över alla andra. Jag kan inte förstå hur 98% av jordens befolkning accepterar att de blir styrda och kontrollerade dagligen av en fjuttig 2%.
Har du någon ide om varför det kan vara så?
Mvh Emil
ps. ännu en gång...skitbra punkter du lämnade. Det här får verkligen huvudet att jobba vidare!
Tack!
Att försöka förändra människornas värderingar så grundligt att alla vill delta i en osjälvisk strävan mot gemensamma mål är en extremt hög ambition. Väldigt många har försökt. Bland dem finns dessutom ett antal mycket stora tänkare, t ex Buddha, Jesus, Mohammed, Mahatma Gandhi, Martin Luther King och Nelson Mandela.
SvaraRaderaVisst borde det i princip vara möjligt. Men då vill det till att man har väldigt bra idéer och en mycket stor förmåga att övertyga.
Dessutom behövs en ännu större förmåga att hindra att det urartar. Osjälviskhet kan nämligen urarta och bli riktigt farlig. Osjälviskhet innebär ju att man ägnar uppmärksamhet och ger hög prioritet åt vad som är bra för medmänniskorna. Somliga går då för långt, och börjar tvinga på andra sådant som de anser vara bättre för dessa andra, utan att lyssna på hur de drabbade själva ser på saken.
Jag menade inte att osjälviskhet gör att det inte spelar någon roll alls om det är marknad eller byråkrati. Jag menade att det inte längre spelar lika stor roll i lika många sammanhang. De olika systemen har fortfarande olika för- och nackdelar. Tendensen att urarta minskar dramatiskt, och det är väldigt bra, men urartning är ändå bara ett problem bland många.
Det är en komplicerad fråga i hur hög grad de olika systemen uppmuntrar själviskhet, och i hur hög grad de neutraliserar själviskhetens skadliga effekter.
Även utan att någon tjänar pengar på det kan själviskhet utvecklas och urarta väldigt långt. Se t ex skolmiljöns statusjakt och mobbning, och allt lidande som detta skapar, ibland t o m självmord. Här är det ingen som tjänar pengar på elakheterna.
Jag tror att många av dem som i skolan söker status genom att mobba, sedan i arbetslivet söker status genom att bli rikare. Och jag tror att mobbandet ställer till svåra skador och stort lidande, medan rikedomen bara är orättvis och gör att samhällets resursallokering blir lite mindre optimal.
Att många avundas sina chefer och jagar befordran är såvitt jag förstår en myt, åtminstone för Sveriges del. Företagen har tvärtom svårt att rekrytera chefer för att antalet intresserade är litet.
När jag skrev om psykopater menade jag inte att en stor andel av cheferna är psykopater. Jag tror antalet är litet. Jag har intrycket att de vanligaste cheferna är normala, sunda människor med ett intresse för organisation, samordning, effektivitet och liknande. De näst vanligaste cheferna tror jag är människor som inte har något större intresse för chefsrollen, de är halvt motvilliga till rollen, men nån måste ju göra jobbet, så de gör så gott de kan. En tredje grupp är intresserade av människor, och tycker om att engagera sig och uppmuntra och stärka sina medmänniskor, för att sporra dem att upptäcka sina förmågor och växa med sin uppgift. Sen finns det de som blir chefer därför att de tycker att de vet bäst, och därför ska andra göra som de säger.
Jag tror psykopaterna är mycket ovanliga. Att de tar så stor plats i mitt resonemang beror på att de trots sitt lilla antal ställer till väldiga skador om de inte neutraliseras.
Forts i nästa kommentar, pga gränsen för kommentarslängd. Oj oj, jag är tydligen hemskt långrandig...
Forts
SvaraRaderaAtt samhällets hierarkier och styrningar ser ut som de gör tror jag ligger i människans natur. Vi tävlar ständigt om status. Statustävlan är en grundläggande del av vår självbevarelsedrift, och en lika grundläggande del av vår kommunikation. Därför skapar vi hierarkier spontant. Vi kan inte låta bli.
När det gäller beslutsfattande är dessutom beslutshierarkier effektivare än andra system. Fast det förutsätter att hierarkiordningen inte urartar. Att den inte ska urarta betyder i de flesta sammanhang att alla ska komma till tals någorlunda, och detta ska inte hindra verksamheten, och att individernas hierarkistatus bör variera uppåt och nedåt beroende på sammanhang.
Tyvärr finns det problematiska tendenser till olika slag av urartning. För att samhället ska fungera bra behövs mekanismer som bromsar urartningar och reparerar deras skador.
Beslutshierarkiernas höga effektivitet gör att lagom hierarkiskt välstrukturerade samhällen blir rikare än andra. De blir också mer segerrika i krig. Det gör att sådan ordning vinner terräng.
Genom tiden har sedan massor av olika försök till förbättringar gjorts, och man försöker fortfarande, på många olika sätt. Men när man försöker genom revolution blir resultatet förfärande ofta en grym diktatur och ett långvarigt lidande. Det är svårt att undvika att revolutioner ger detta resultat, eftersom de ofta skapar ett maktvakuum där psykopater lätt kan ta över.
Inbördeskrig har samma problem, och skapar dessutom stort lidande medan kriget pågår.
Försiktiga demokratiska reformer i små steg är väldigt mycket tryggare för samhället. Men tyvärr är det svårt att hitta någorlunda rejäla förbättringar som överlever noggrann granskning och håller hela vägen. Och när man lyckas hitta lovande lösningar är det ännu svårare att komma överens.