Misstänksamhet mot statistik gällande fattigdom

-Dokument statistik-

Vem har vinning i att presentera resultat kring fattigdom och svält? Kanske bara en person som senare har vinning i att presentera en minskning av dessa två.
All forskning är sponsrad. Forskning som inte är vinstdrivande kommer att överleva en väldigt begränsad tid. Så var kommer all information ifrån?

Att det överhuvudtaget finns statistik på hur många som är fattiga/hungriga är ett svagt bevis på att någonting inte står rätt till.

Min första fråga är berättigad:
Hur har man genomfört dessa undersökningarna egentligen?
Har man åkt runt till alla världens människor och frågat om de är hungriga eller inte?

Det beror ju inte bara på om man har ätit precis, utan man bortser även från andra faktorer. Det föds ungefär ett barn var 3:e sekund. Är detta barnet svältande? Knappast eftersom de har tillgång till modersmjölk under en tid.

Sedan finns det även andra perspektiv på problemet.
Var går gränsen mellan fattig och rik. Man kan ha ett rikt liv trots att man är fattig. Man kan även vara fattig på andra sätt än rent kapitalmässigt. Det hela blir ett flytande gränsland som inte går att skrivas ut.

Det är för stort fokus på nummer och kalkyler när folk dör av näringsbrist. Det är inte ens väsentligt!
Vi måste acceptera att det finns fattigdom och göra någonting åt det.
Statistik som säger någonting annat kan bara tas med en nypa salt.

Problem är precis lika svåra som vi gör dem till

Ofta när man pratar om ett entusiastiskt samhälle får man höra:
Du kan inte skriva så där, ekonomi är mycket svårare än vad du tror.
När du skriver så där så tar du inte hänsyn till ekonomins grunder ect ect ect ect.

De pratar om en drömvärld som inte är realistisk!? Hur realistiskt är det att leva i en värld där de rikaste 1% äger 40% av de totala tillgångarna?

Ekonomi är inte alltid svårt. Vi gör det alltid svårt. Bla. För att vi sätter ett ekonomiskt värde på precis allt som finns runtomkring oss.
Vi blandar in ekonomi i precis allt i våra liv. Detta gör ekonomi svårt.

Ekonomi som helhet är inte lika svår. De enkla lösningarna är oftast de mest vettiga.

För att ha en stabil valuta utan svängningar, ge den en fast växelkurs som inte går upp eller ner. Väldigt enkelt.

För att undvika finanskriser och depressioner i ekonomin, undvik inflation. Inflation är extremt lätt att kontrollera för riksbanken genom att helt enkelt styra räntor m.m. i den rätta riktningen.

Undvik dålig spridning av pengar och stor ekonomisk fattigdom. Sätt ett maxtak på hur mycket pengar som får sparas åt gången. Resten måste investeras och hamna i omlopp.

Ställ krav på globala minimilöner som gör att ingen behöver jobba och svälta.

Förbjud företag att flytta ner till fattiga länder där lagar gör de möjligt för dem att missbruka allt som heter etik och moral.

Några enkla direktiv är det som behövs.


Lägg märke till ännu en gång. Anledningen till att detta inte sker är för att den lilla skaran människor som har makt att göra detta, är de få som faktiskt tjänar på att systemet ser ut så här.
Därför står det stilla!

-I en problemvärld står tiden och utvecklingen alltid stilla -

"Lagar ska stiftas, forskare ska tänka, fina herrar i kostymer ska räkna och efter ett decennium när man äntligen kan ta beslutet är problemet inte kvar, eller kanske helt förändrat"

När man pratar om revolutionerande projekt som världsfred eller fattigdomsbekämpning är det många som rycker på axlarna. Dessa är problem som alltid har funnits och alltid kommer att finnas. En del är starka medan andra är svaga. Folk kommer alltid att utnyttja varandra och vi kommer alltid att ha en över och underklass.

Trots att resonemanget kan ses som ganska självklart hos de flesta anser jag att vi måste vara mer skeptiska till dessa fakta. Hade vi inte tänkt nyskapande och annorlunda hade vi fortfarande jagat mammutar med stenyxor.

De problem som finns på jorden är inte svåra att lösa. I teorin. Dock nästan omöjliga i praktiken. Det är en utbredd åsikt som jag till viss del kan hålla med om.

Å andra sidan kan man se det helt åt det andra håller. Att de problem som finns i världen är något som vi själva skapar och som därmed är enkla att lösa.

Jag tror svårigheten med att lösa de stora världsproblemen är att vi lever i en problemvärld.

Det finns för mycket prioritet på svårigheter och utmaningar istället för att lägga fokus och kraft på lösningarna.

Vi måste bli mer direkta och flexibla om vi ska kunna lösa problem.

Bekämpa fattigdom? Hur enkelt som helst.

Dela jordens resurser jämnare. Minska befolkningsantalet så att resurserna räcker till. Utnyttja inte någon ekonomiskt som riskerar att falla in i fattigdom. Och ge upp det ekonomiska tänkandet när det gäller mat och vatten. Inget liv har ett pris.

Så, klart. Fattigdom bekämpat.

Nu slår problemvärlden med sitt trollspö. Så kan man inte lösa problemen, eller? Vem betalar för det här? Vem agerar? Vem måste ge upp vad? Folk kommer inte att acceptera detta? Kommer du?

Sedan är hjulet igång. Vi har svårt att förstå att lösningar kan vara så här enkla. Det måste helt enkelt finnas problem i vägen. På det viset kan vi stå och jämföra, dividera och kanske komma fram till något. Om inte, så kanske nästa generation har bättre framgång. Och så håller vi på. År ut och år in.

Lagar ska stiftas, forskare ska tänka, fina herrar i kostymer ska räkna och efter ett decennium när man äntligen kan ta beslutet är problemet inte kvar, eller kanske helt förändrat. Man börjar då om, och så håller det på.

Detta kan väl ändå inte vara det vi kallar utveckling?

Underskatta inte glädjen

Meningen med livet är ett ganska slappt och urvattnat uttryck. Trots detta är tanken spännande och vi flesta har nog försökt svara på frågan själva.

Ett resonemang skulle kunna vara att meningen med livet är att göra saker som man vill leva för. Därmed känna glädje i det man gör.
Att känna sorg är snarare tvärtom. De människor som har tagit sitt liv har knappast gjort det lyckliga. Så underskatta inte glädjen i livet. Det är ju trots allt den vi lever för.

Genom mina år i arbetslivet och skolan har jag alltid sett en strävan. En stark längtan efter fredagseftermiddagarna. Den börjar på måndagsmorgonen. Följer oss hela veckan och släpper oss lagom till helgen. Så håller det på, år ut och år in.

I dagens samhälle lever vi inte. Vi längtar.
Jag precis som alla andra gillar också att ha någonting att se fram emot, men jag motsäger mig principen att hela vårat samhälle ska byggas upp på detta fenomen.

Världen driver tillväxthetsen till vansinne.
Det är frågan när folk börjar värdesätta den sociala tillvaron som fritid, familj, vänner och barn lika högt som prylar och teknik.

För att döma av situationen, är det precis det valet som vi har idag. Att folk har valt det senare alternativet är något som jag inte är säker på att vi är medvetna om.

Vilket väljer du?

"De människor som har tagit sitt liv har knappast gjort det lyckliga.

Så underskatta inte glädjen i livet. Det är ju trots allt den vi lever för"