"Lagar ska stiftas, forskare ska tänka, fina herrar i kostymer ska räkna och efter ett decennium när man äntligen kan ta beslutet är problemet inte kvar, eller kanske helt förändrat"
När man pratar om revolutionerande projekt som världsfred eller fattigdomsbekämpning är det många som rycker på axlarna. Dessa är problem som alltid har funnits och alltid kommer att finnas. En del är starka medan andra är svaga. Folk kommer alltid att utnyttja varandra och vi kommer alltid att ha en över och underklass.
Trots att resonemanget kan ses som ganska självklart hos de flesta anser jag att vi måste vara mer skeptiska till dessa fakta. Hade vi inte tänkt nyskapande och annorlunda hade vi fortfarande jagat mammutar med stenyxor.
De problem som finns på jorden är inte svåra att lösa. I teorin. Dock nästan omöjliga i praktiken. Det är en utbredd åsikt som jag till viss del kan hålla med om.
Å andra sidan kan man se det helt åt det andra håller. Att de problem som finns i världen är något som vi själva skapar och som därmed är enkla att lösa.
Jag tror svårigheten med att lösa de stora världsproblemen är att vi lever i en problemvärld.
Det finns för mycket prioritet på svårigheter och utmaningar istället för att lägga fokus och kraft på lösningarna.
Vi måste bli mer direkta och flexibla om vi ska kunna lösa problem.
Bekämpa fattigdom? Hur enkelt som helst.
Dela jordens resurser jämnare. Minska befolkningsantalet så att resurserna räcker till. Utnyttja inte någon ekonomiskt som riskerar att falla in i fattigdom. Och ge upp det ekonomiska tänkandet när det gäller mat och vatten. Inget liv har ett pris.
Så, klart. Fattigdom bekämpat.
Nu slår problemvärlden med sitt trollspö. Så kan man inte lösa problemen, eller? Vem betalar för det här? Vem agerar? Vem måste ge upp vad? Folk kommer inte att acceptera detta? Kommer du?
Sedan är hjulet igång. Vi har svårt att förstå att lösningar kan vara så här enkla. Det måste helt enkelt finnas problem i vägen. På det viset kan vi stå och jämföra, dividera och kanske komma fram till något. Om inte, så kanske nästa generation har bättre framgång. Och så håller vi på. År ut och år in.
Lagar ska stiftas, forskare ska tänka, fina herrar i kostymer ska räkna och efter ett decennium när man äntligen kan ta beslutet är problemet inte kvar, eller kanske helt förändrat. Man börjar då om, och så håller det på.
Detta kan väl ändå inte vara det vi kallar utveckling?
Inlägg
